Ortodox tro

Den Ortodoxa kyrkan är den ursprungliga Kyrkan, som grundades av Kristus själv. Den kallas också apostolisk, därför att Jesu egna lärjungar, Hans apostlar, gav den en fast ordning. I den Ortodoxa kyrkan har apostlarnas muntliga och skriftliga undervisning bevarats och kommer att bevaras oförändrad i alla tider. Den Ortodoxa kyrkan leds av biskopar. Kristus utvalde apostlarna. Apostlarna utvalde sedan ledare för kyrkan, vilka kunde hjälpa och ersätta dem själva. De kallades biskopar. Dessa biskopar tillsatte i sin tur nya biskopar. På så sätt har den apostoliska ledningen genom handpåläggning bevarats i en obruten kedja inom kyrkan (apostolisk succession).

Den av Gud uppenbarade sanningen fasthålls av den heliga Traditionen och den heliga Skrift.

I den heliga Traditionen bevaras det som fromma män och kvinnor fått från Gud och givit vidare till kyrkan i tal och levnad.

I den heliga Skriften bevaras de Guds ord som skrivits ned av heliga apostlar och profeter under inverkan av den Helige Ande.

Den heliga Traditionen är äldre än den heliga Skriften.

Enklast och bäst lär vi oss den rätta kristna tron i Trosbekännelsen. Den utformades av de heliga kyrkofäderna på de första allmänneliga kyrkomötena. I trosbekännelsen utsäger vi vår tro på Gud, som är en till sitt väsen, men består av Gud Fadern, Gud Sonen, Gud den Helige Ande. Därför kallas Han även den heliga Treenigheten.

Vidare bekänner vi oss vara medlemmar i den apostoliska Kyrkan, till vilken vi förenats genom dopet.

Slutligen bekänner vi att målet för detta liv på jorden är det eviga livet i Guds rike, dit vi kommer efter de dödas uppståndelse och den yttersta domen.

Han har skapat allting, både det synliga och det osynliga. Till den osynliga världen hör änglarna. Dem skapade Gud allra först.

Änglarna är andeväsen, Guds sändebud, som inverkar på människorna och hela folkgrupper enligt Guds heliga vilja. Varje människa har en skyddsängel, som beskyddar henne, hjälper henne och inger henne goda tankar.

Alla änglar skapades goda. Men en del av dem använde sin fria vilja till att i högmod uppresa sig mot Guds vilja. Därför föll de djupt ner och blev onda. De onda andarna försöker ständigt locka människan till sig, bort från Gud.

Efter den osynliga världen skapade Gud den synliga världen och människan efter sin avbild, alltså med fri vilja. Och fastän människan föll för den ondes frestelse, så övergav Gud henne ändå inte, utan ville hjälpa henne upp igen.

Vår Herre Jesus Kristus föddes genom den Helige Ande av jungfru Maria. Han gav oss sitt Evangelium, det glada budskapet om frälsning och om Guds rike. Han offrade sig frivilligt på korset för att försona människan med Gud. Han uppstod från de döda, besegrade djävulen och döden, och lät också oss uppstå från döden. Han for upp till himmelen och öppnade åter himmelrikets port, som varit stängd för oss av synden.

Den första pingstdagen nedsändes den Helige Ande till lärjungarna. Den Helige Ande förenar oss med Kristus, så som man fäster en gren vid ett träd. Den inympade grenen suger livssaft från trädet och börjar leva ett gemensamt liv med detta. Lika får den som förenas med Kristus sin livskraft från Honom och börjar leva Hans eviga liv.

Den Helige Andes nåd eller Guds kraft får vi del av i de Heliga Mysterierna eller sakramenten, som Jesus Kristus själv givit oss.

Att följa efter Kristus betyder, att med fast tro på Honom som vår Frälsare och med Honom som högsta exempel, aldrig tveka att göra Hans vilja, försaka sig själv, otröttligt kämpa mot de onda böjelserna och ständigt göra bättring. Ingenting av detta kan man göra utan hjälp av Guds nåd.

Av kärlek till oss lät Kristus frivilligt korsfästa sig; det var Hans stora kärleksverk. Därför bör vi visa vår kärlek till Honom och vår vilja att följa Hans bud genom kärleksverk till våra medmänniskor. Därvid får vi inte sky att offra vår egen trevnad, våra egna önskningar, och slutligen vårt eget liv. Inte heller detta kan göras utan hjälp och kraft från Kristus själv.

Genom bönen står vi i ständig förbindelse med Kristus. I bönen lovprisar vi Guds fullkomlighet, tackar Honom för Hans stora godhet och ber Honom om hjälp i våra andliga och kroppsliga behov. Utan bön kan vi inte lära känna Gud.

Till den inre bönen sluter sig den yttre, ty Gud har skapat oss med både själ och kropp. Därför ber vi inte bara med tanken utan samtidigt med ord och rörelser och gärningar. Korstecknet är de kristnas heliga tecken. När vi gör korstecknet minns vi den Korsfäste och uttrycker vår vilja att överlämna oss åt Honom.

Det finns människor som offrat hela sitt liv åt att följa Kristus. En del av dem har utvalts av Gud till kyrkans heliga eller helgon. Främst av dem är naturligtvis Jesu mor, vår allraheligaste Guds Moder och Jungfru Maria, som vi kallar Theotokos (Gudaföderska). De heligas förböner är starka redan medan de lever på jorden, men då de efter döden överflyttas till himmelen, blir de ännu starkare. Därför ärar och hyllar vi dem och ber dem om förböner och hjälp i våra egna böner.

Vidare vördar vi bilder av Kristus, Guds Moder, änglar och heliga människor. De kallas ikoner och vi håller dem i våra hem som ett tecken på att vi alltid tar emot de heliga sändebud som Gud har sänt oss. Framför dem ber vi. De är synliga bilder av Guds osynliga nåd och ständiga, osynliga närvaro. Ikonerna är en integrerad och självklar del av den Ortodoxa gudstjänsten. Vi tänder ljus framför dem, gör korstecknet och kysser dem. Vördnaden vi visar för ikonen är ingen avgudadyrkan. Vi tillber den inte utan visar just vördnad eller håller den i ära. Inte för färgen och träet, utan den vördnad vi visar för ikonen vidareförmedlas till den person som ikonen föreställer, säger Kyrkans heliga fäder. I och med att Gud sände sin Son till jorden som människa, så blev det möjligt att se Honom och också att avbilda Honom på ikoner.